Var beredd den 18 november!

För då beräknas jag anlända!
Just nu är jag 18 veckor gammal och mår prima!
Glad midsommar på er!

Kram

Födelsedagen som aldrig blev av

Runt datumet idag var det planerat att våra tvillingar skulle ha fötts, men det blev inte så...

När jag slutade att äta mina p-piller så trodde vi att det skulle dröja länge innan vi blev gravida. Man hade hört och läst att det nästan alltid tog minst 1 år innan det hände något. Men så var det inte för oss. Vi blev gravida på en gång, och vi blev nog lite chockade båda två tror jag. Jag hade precis börjat på en ny utbildning och tänkte att det här var kanske inte så bra. Efter ett tag började man vänja sig vid tanken och tänkte att det här med skolan ordnar sig nog på något sätt. Jag tyckte att min mage blev "stor" väldigt snabbt, och vi brukade skämta om att det kanske var tvillingar. Till en början började mina bröst och min mage att växa, och humöret var inte alltid på topp. Illamåendet uteblev, vilket till en början oroade mig, men tydligen mådde inte min mamma illa när hon väntade mig så då tänkte jag att jag kanske också tillhörde en av de lyckliga som slapp det. Samtidigt ville jag må illa, för att verkligen få bekräftat att jag var gravid. Det där lilla pluset räckte inte riktigt för att övertyga mig.

Så kom då dagen då vi skulle på det första ultraljudet. Dagen innan hade några av tjejerna i min klass pratat om fördröjt missfall, något som jag aldrig hade hört talas om innan. Direkt började jag bli orolig. Väl på plats fick jag lägga mig på britsen och barnmorskan började själva ultraljudet.På en skärm fick vi under tiden bevittna det som fanns i min livmoder. Jag kände ganska omgående att något inte var som det skulle och mycket riktigt så var det så. Barnmorskan berättade att det fanns två embryon där inne och att de hade dött i cirka vecka 7 (när vi gjorde ultraljudet så skulle fostren ha varit i vecka 13). Jag frågade barnmorskan vad som skulle hända nu, om jag skulle bli skrapad. Hon svarade att det kunde hon inte svara på, utan vi fick med en lapp hem med olika alternativ som vi skulle ta ställning till och en tid på kvinnokliniken bokades in ett par dagar senare. Nu efteråt kan jag känna att vad var det vi skulle ta ställning till när vi inte ens visste vad det innebar och hon inte ville svara på våra frågor? När vi undrade varför det hade blivit så här, som jag tror är en fråga som alla ställer sig i den här situatione, så säger hon att vi kanske skulle ha väntat lite med att försöka bli gravida eftersom jag precis slutat med mina p-piller. Tyvärr var jag alldeles för chockad och ledsen för att ge svar på tal på det dumma svaret. Jag grät resten av dagen och var förvånade över hur man kunde sakna något så mycket som man aldrig hade träffat. Jag kände även ett obehag över vetskapen om att gå omkring med något dött i magen.

Några dagar senare fick vi åka upp till kvinnokliniken där de åter igen gjorde ett nytt ultraljud för att konstatera att fostren verkligen var döda. Sedan började en mardrömsmånad.

På kvinnokliniken tyckte de att det var bäst för min kropp att ta abortmedicin för att få ut de döda fostren. Jag fick med mig dessa piller hem, plus ett gäng värktabletter. Väl hemma var det bara att stoppa upp dessa piller i olika omgångar och invänta resultatet. En period den kvällen satt jag i 3 timmar på toaletten, för det var ingen idé att resa sig. Varje gång jag tog tabletterna fick jag en rejäl febertop. Dagen efter var jag hemma från skolan, eftersom jag var helt slut både fysiskt och psykiskt.

Efter ett par dagar fick vi åka upp till kvinnokliniken igen för att se hur det hade gått. De tyckte att det fortfarande fanns för mycket kvar och att jag skulle ta en ny omgång tabletter. I sådana här situationer har jag tyvärr en tendens att bli den duktiga flickan och tog emot tabletterna utan protest och åkte hem och gjorde om samma procedur igen. Vid nästa återbesök fanns det fortfarande för mycket rester kvar av fostren, så då beslutades det att jag skulle få en tid för skrapning. Då gick musten ur mig och jag började gråta och bad om att jag åtminstone skulle få allt det här klart till jul. Som tur var så fick jag en tid några dagar senare.

Anledningen till att jag delar med mig av delar av min upplevelse är att väldigt många drabbas av missfall och fördröjda missfall, men det pratas aldrig om det. När jag berättar om vad vi har varit med om så är det alltid någon som har varit med om det eller känner någon som varit med om det.

Varför har man inte hört om dem tidigare?

Är det en skam att förlora ett barn?

Som svar på min sista fråga är mitt svar nej. Man kan aldrig råda över att det blir som det blir. Det är kroppens sätt att styra över livet och det som inte hade blivit bra. Tyvärr tror jag att många ser det som ett misslyckande och en skam, och därför inte pratar om det. Det är det jag vill ändra på och det är därför jag skriver det här inlägget. Och kanske får det här inlägget någon att känna sig mindre ensam i sin sorg. För sörjer det gör man och det ska man göra. Iallafall ett tag.

Var rädda om er och om varandra!

Kram Karolina

Copyright Karolina Germundsson

Idag för 3 år sedan

Idag för 3 år sedan kraschade jag. Eller som jag numera säger, idag för 3 år sedan började jag mitt nya liv!

Idag för 3 år sedan drabbades jag av en stressrelaterad utmattning. Jag önskar inte ens att min värsta fiende ska drabbas av det, men ändå så skulle jag inte vilja vara utan den händelsen.

Detta låter säkert väldigt märkligt för den som inte har varit i den situationen. Men från den här dagen för 3 år sedan fick jag chansen att göra om & göra rätt.

Jag fick chansen att göra mitt liv till något mycket bättre, eftersom jag verkligen fick ta reda på vad jag mår bra av & hur jag egentligen vill leva mitt liv. Resan har inte alltid varit lätt & det är först nu, 3 år senare, som jag förstår att jag nästan dagligen måste använda mig av de verktyg jag har fått. De verktygen som hjälper mig att få en bättre balans mellan arbete, vila & sömn.

Jag är fortfarande inte färdig & kanske man aldrig blir det. Men det är väl det som kallas livet gissar jag. Åh det här livet är verkligen underbart!

Kram Karolina

Foto tagna med iPhone 4S.
Copyright Karolina Germundsson
- Posted using BlogPress from my iPhone

Klapp på axeln

Ger mig själv en klapp på axeln efter den här veckan!
Efter två tentor två dagar i streck var min kropp & min knopp slutkörd. Men istället för att köra på så lyssnade jag för en gång skull på vad min kropp ville. Så jag har tagit det lugnt, vilat & lyssnat på avslappningsmusik.


Igår skulle vi ha åkt till Linköping & gått på stan, men istället var jag hemma & njöt av vädret utomhus & planterade sticklingar.


Även idag har jag varit ute & fyllt på med D-vitamin genom att ta en löptur & grejat i trädgården. Härligt!
Ikväll blev det att ta fram blyertspennorna & börja skissa på en grej, som min just nu superkreativa hjärna tänkt på ett tag!
Hoppas att du också har haft möjlighet att njuta av det underbara vädret den här helgen!
Kram Karolina

Foto taget med min iPhone 4S.
Copyright Karolina Germundsson
- Posted using BlogPress from my iPhone

Svarta, vita, gråa skuggor

Hittade ett gammalt skissblock i gömmorna & den här ofärdiga bilden. Blir lite sugen på att börja skissa & teckna igen!

Ha en skön fredagskväll!
Kram Karolina

Foto taget med iPhone 4S.
Copyright Karolina Germundsson
- Posted using BlogPress from my iPhone

Kärleksfrukt, frisk luft & hjärtan

På förmiddagsfikan idag fick jag en liten kärlekshälsning från clementinen! Det gäller att suga åt sig av all kärlek man kan få!


Efter lunch tog jag en skogspromenad & lapade lite sol. Härligt! Hoppas att våren är här för att stanna nu!


På vägen hem genade jag över golfbanan.



Undra vad som har kläckts här?!

Nu blir det att köra näsan i böckerna & plugga lite anatomi & lära mig mer om hjärtat.
Ha en trevlig eftermiddag & kväll!
Kram Karolina

Foto tagna med iPhone 4S.
Copyright Karolina Germundsson
- Posted using BlogPress from my iPhone

Vitt på vitt

Inte det roligaste man kan göra, måla vitt på vitt, men det ska bli spännande att se slutresultatet! Vårens utställningar är här fortare än man tror & det vore roligt att ha med ett par målningar. Fast just nu målar jag för mig själv & mitt välbefinnande! Lite balsam för själen helt enkelt!

Ha en härlig start på veckan!
Kram Karolina

Foto taget med iPhone 4S.
Copyright Karolina Germundsson
- Posted using BlogPress from my iPhone