Var beredd den 18 november!

För då beräknas jag anlända!
Just nu är jag 18 veckor gammal och mår prima!
Glad midsommar på er!

Kram

Födelsedagen som aldrig blev av

Runt datumet idag var det planerat att våra tvillingar skulle ha fötts, men det blev inte så...

När jag slutade att äta mina p-piller så trodde vi att det skulle dröja länge innan vi blev gravida. Man hade hört och läst att det nästan alltid tog minst 1 år innan det hände något. Men så var det inte för oss. Vi blev gravida på en gång, och vi blev nog lite chockade båda två tror jag. Jag hade precis börjat på en ny utbildning och tänkte att det här var kanske inte så bra. Efter ett tag började man vänja sig vid tanken och tänkte att det här med skolan ordnar sig nog på något sätt. Jag tyckte att min mage blev "stor" väldigt snabbt, och vi brukade skämta om att det kanske var tvillingar. Till en början började mina bröst och min mage att växa, och humöret var inte alltid på topp. Illamåendet uteblev, vilket till en början oroade mig, men tydligen mådde inte min mamma illa när hon väntade mig så då tänkte jag att jag kanske också tillhörde en av de lyckliga som slapp det. Samtidigt ville jag må illa, för att verkligen få bekräftat att jag var gravid. Det där lilla pluset räckte inte riktigt för att övertyga mig.

Så kom då dagen då vi skulle på det första ultraljudet. Dagen innan hade några av tjejerna i min klass pratat om fördröjt missfall, något som jag aldrig hade hört talas om innan. Direkt började jag bli orolig. Väl på plats fick jag lägga mig på britsen och barnmorskan började själva ultraljudet.På en skärm fick vi under tiden bevittna det som fanns i min livmoder. Jag kände ganska omgående att något inte var som det skulle och mycket riktigt så var det så. Barnmorskan berättade att det fanns två embryon där inne och att de hade dött i cirka vecka 7 (när vi gjorde ultraljudet så skulle fostren ha varit i vecka 13). Jag frågade barnmorskan vad som skulle hända nu, om jag skulle bli skrapad. Hon svarade att det kunde hon inte svara på, utan vi fick med en lapp hem med olika alternativ som vi skulle ta ställning till och en tid på kvinnokliniken bokades in ett par dagar senare. Nu efteråt kan jag känna att vad var det vi skulle ta ställning till när vi inte ens visste vad det innebar och hon inte ville svara på våra frågor? När vi undrade varför det hade blivit så här, som jag tror är en fråga som alla ställer sig i den här situatione, så säger hon att vi kanske skulle ha väntat lite med att försöka bli gravida eftersom jag precis slutat med mina p-piller. Tyvärr var jag alldeles för chockad och ledsen för att ge svar på tal på det dumma svaret. Jag grät resten av dagen och var förvånade över hur man kunde sakna något så mycket som man aldrig hade träffat. Jag kände även ett obehag över vetskapen om att gå omkring med något dött i magen.

Några dagar senare fick vi åka upp till kvinnokliniken där de åter igen gjorde ett nytt ultraljud för att konstatera att fostren verkligen var döda. Sedan började en mardrömsmånad.

På kvinnokliniken tyckte de att det var bäst för min kropp att ta abortmedicin för att få ut de döda fostren. Jag fick med mig dessa piller hem, plus ett gäng värktabletter. Väl hemma var det bara att stoppa upp dessa piller i olika omgångar och invänta resultatet. En period den kvällen satt jag i 3 timmar på toaletten, för det var ingen idé att resa sig. Varje gång jag tog tabletterna fick jag en rejäl febertop. Dagen efter var jag hemma från skolan, eftersom jag var helt slut både fysiskt och psykiskt.

Efter ett par dagar fick vi åka upp till kvinnokliniken igen för att se hur det hade gått. De tyckte att det fortfarande fanns för mycket kvar och att jag skulle ta en ny omgång tabletter. I sådana här situationer har jag tyvärr en tendens att bli den duktiga flickan och tog emot tabletterna utan protest och åkte hem och gjorde om samma procedur igen. Vid nästa återbesök fanns det fortfarande för mycket rester kvar av fostren, så då beslutades det att jag skulle få en tid för skrapning. Då gick musten ur mig och jag började gråta och bad om att jag åtminstone skulle få allt det här klart till jul. Som tur var så fick jag en tid några dagar senare.

Anledningen till att jag delar med mig av delar av min upplevelse är att väldigt många drabbas av missfall och fördröjda missfall, men det pratas aldrig om det. När jag berättar om vad vi har varit med om så är det alltid någon som har varit med om det eller känner någon som varit med om det.

Varför har man inte hört om dem tidigare?

Är det en skam att förlora ett barn?

Som svar på min sista fråga är mitt svar nej. Man kan aldrig råda över att det blir som det blir. Det är kroppens sätt att styra över livet och det som inte hade blivit bra. Tyvärr tror jag att många ser det som ett misslyckande och en skam, och därför inte pratar om det. Det är det jag vill ändra på och det är därför jag skriver det här inlägget. Och kanske får det här inlägget någon att känna sig mindre ensam i sin sorg. För sörjer det gör man och det ska man göra. Iallafall ett tag.

Var rädda om er och om varandra!

Kram Karolina

Copyright Karolina Germundsson

Idag för 3 år sedan

Idag för 3 år sedan kraschade jag. Eller som jag numera säger, idag för 3 år sedan började jag mitt nya liv!

Idag för 3 år sedan drabbades jag av en stressrelaterad utmattning. Jag önskar inte ens att min värsta fiende ska drabbas av det, men ändå så skulle jag inte vilja vara utan den händelsen.

Detta låter säkert väldigt märkligt för den som inte har varit i den situationen. Men från den här dagen för 3 år sedan fick jag chansen att göra om & göra rätt.

Jag fick chansen att göra mitt liv till något mycket bättre, eftersom jag verkligen fick ta reda på vad jag mår bra av & hur jag egentligen vill leva mitt liv. Resan har inte alltid varit lätt & det är först nu, 3 år senare, som jag förstår att jag nästan dagligen måste använda mig av de verktyg jag har fått. De verktygen som hjälper mig att få en bättre balans mellan arbete, vila & sömn.

Jag är fortfarande inte färdig & kanske man aldrig blir det. Men det är väl det som kallas livet gissar jag. Åh det här livet är verkligen underbart!

Kram Karolina

Foto tagna med iPhone 4S.
Copyright Karolina Germundsson
- Posted using BlogPress from my iPhone

Klapp på axeln

Ger mig själv en klapp på axeln efter den här veckan!
Efter två tentor två dagar i streck var min kropp & min knopp slutkörd. Men istället för att köra på så lyssnade jag för en gång skull på vad min kropp ville. Så jag har tagit det lugnt, vilat & lyssnat på avslappningsmusik.


Igår skulle vi ha åkt till Linköping & gått på stan, men istället var jag hemma & njöt av vädret utomhus & planterade sticklingar.


Även idag har jag varit ute & fyllt på med D-vitamin genom att ta en löptur & grejat i trädgården. Härligt!
Ikväll blev det att ta fram blyertspennorna & börja skissa på en grej, som min just nu superkreativa hjärna tänkt på ett tag!
Hoppas att du också har haft möjlighet att njuta av det underbara vädret den här helgen!
Kram Karolina

Foto taget med min iPhone 4S.
Copyright Karolina Germundsson
- Posted using BlogPress from my iPhone

Svarta, vita, gråa skuggor

Hittade ett gammalt skissblock i gömmorna & den här ofärdiga bilden. Blir lite sugen på att börja skissa & teckna igen!

Ha en skön fredagskväll!
Kram Karolina

Foto taget med iPhone 4S.
Copyright Karolina Germundsson
- Posted using BlogPress from my iPhone

Kärleksfrukt, frisk luft & hjärtan

På förmiddagsfikan idag fick jag en liten kärlekshälsning från clementinen! Det gäller att suga åt sig av all kärlek man kan få!


Efter lunch tog jag en skogspromenad & lapade lite sol. Härligt! Hoppas att våren är här för att stanna nu!


På vägen hem genade jag över golfbanan.



Undra vad som har kläckts här?!

Nu blir det att köra näsan i böckerna & plugga lite anatomi & lära mig mer om hjärtat.
Ha en trevlig eftermiddag & kväll!
Kram Karolina

Foto tagna med iPhone 4S.
Copyright Karolina Germundsson
- Posted using BlogPress from my iPhone

Vitt på vitt

Inte det roligaste man kan göra, måla vitt på vitt, men det ska bli spännande att se slutresultatet! Vårens utställningar är här fortare än man tror & det vore roligt att ha med ett par målningar. Fast just nu målar jag för mig själv & mitt välbefinnande! Lite balsam för själen helt enkelt!

Ha en härlig start på veckan!
Kram Karolina

Foto taget med iPhone 4S.
Copyright Karolina Germundsson
- Posted using BlogPress from my iPhone

Kärlek, inte bara idag!

Önskar er alla en fin Alla Hjärtans Dag! Var rädda om varandra, inte bara idag, utan alla dagar!
Kram Karolina

Foto taget med iPhone 4S.
Copyright Karolina Germundsson
- Posted using BlogPress from my iPhone

Mrs Scull!

Äntligen är hon min! Som jag har trånat efter detta armband! Mitt hjärta, han vet vad jag vill ha när jag fyller år!
Vill du se fler fina smycken ska du kika in på www.littleujewelbox.blogspot.com
Ha en härlig tisdag!
Kram Karolina

Foto taget med iPhone 4S.
Copyright Karolina Germundsson
- Posted using BlogPress from my iPhone

2 år idag!

Idag är det 2 år sedan jag & världens underbaraste man blev tillsammans!


Ibland känns det som om det var då mitt liv började på riktigt.


Han får mig att skratta & när han tittar på mig så pirrar det i hela kroppen!


Han får mig att känna mig speciell & vacker.


Han gör mitt liv vackrare, roligare & mer värdefullt.


Hans famn är stor, varm & trygg & där finner jag ro.


För 4 månader sedan förlovade vi oss! En väldigt speciell & stor dag för mig!

Daniel, jag älskar dig till månen & tillbaka! Idag, i morgon, för alltid! <3
Din Karolina

Copyright Karolina Germundsson
- Posted using BlogPress from my iPhone

Petra Marklund leder allsången i sommar

Petra Marklund blir den nya allsångsledaren på Skansen i sommar! Roligt att det äntligen blir en tjej och jag tror att hon kommer axla rollen med bravur! Ser fram emot att bänka mig framför burken i sommar och titta! Men först tar vi och firar lite jul! Dags för dagens obligatoriska lussekatt!
Ha en trevlig fredag!
Kram Karolinga

Copyright © Karolina Germundsson

Levererat!

Idag fick bilden "Hål" flytta in i ett väntrum, närmare bestämt hos CoM i centrala Linköping! Detta är jättekul för mig & jag hoppas att de som sitter där även kan känna lite glädje & lugn när de tittar på den!

Ha en trevlig måndagskväll!

Kram Karolina

Copyright © Karolina Germundsson

Jag kan cykla utan stödhjul igen!

Idag för 2 år sedan drabbades jag av en stressrelaterad utmattning. Trots att jag hade dåligt minne (på grund av utmattningen) både innan, under sjukdomsperioden & även fortfarande ibland så minns jag den dagen som om det vore igår.

Det var en lördag och jag var (som tur var) ledig från jobbet. På kvällen skulle vi ha fest med jobbet & alla var verkligen taggade & såg fram emot den där festen. Alla utom jag. Även om jag inte hade någon lust, så hade jag ändå tänkt att gå. För man kunde ju inte säga nej! Då kunde man ju missa något!

Jag klev upp precis som vanligt. Gjorde mig i ordning precis som vanligt. Åt frukost precis som vanligt. Gick ut i badrummet för att piffa till mig det sista innan jag skulle ner på stan för att uträtta ett par ärenden, men det blev inte som vanligt...

När jag kom ut i badrummet började jag storgråta. Jag förstod inte varför. Jag bara kände att jag inte orkade mer. Jag ville bara vara och bara vara ifred. Jag ville bara hem till mamma & pappa & det sista jag ville var att gå på den där festen. Jag satte mig på första bästa buss ner till mina föräldrar som inte förstod någonting. Den helgen tillbringade jag i en solstol i vår sommarstuga. Jag ville bara sova men kunde inte. Min hjärna gick på högvarv och varje liten muskel i min kropp var på helspänn. Jag minns att till och med mina ögonlock var så spända att jag nästan inte kunde blunda. Många tårar föll den helgen & fler skulle det bli.

Det blev söndagkväll & dags att åka upp till stan igen för att gå till jobbet på måndag morgon. Men hela min kropp skrek nej och jag hade panik. Mina föräldrar som inte då förstod vad jag drabbats av tyckte att det var väl bara att bege sig till jobbet? Åh hur skulle de veta vad jag drabbats av när jag inte visste det själv?

Jag kunde inte förklara vad det var, jag visste bara att något var väldigt fel.

Sedan började en lång kamp med läkare, Försäkringskassan, omgivning & en väg tillbaka. Istället för en 33-åring fick mina föräldrar en 3-åring att ta hand om, för det var ungefär i det stadiet jag befann mig i. De fick säga till mig när jag skulle äta, när jag skulle sova & när det var dags att vila. Jag orkade knappt sitta vid bordet & äta förrän jag var tvungen att lägga mig & vila igen. Något som jag tyckte var väldigt jobbigt var alla telefonsamtal man var tvungen att ringa. Jag som inte ens orkade ringa till en av mina äldsta & bästa vänner! Att när man var som svagast & verkligen hade behövt samhällets stöd, det var då man fick kalla handen. Jag hade aldrig varit sjukskriven i hela mitt liv utan kämpat mig till jobbet med feber & bihålsinflamationer, nu när jag verkligen behövde ett break från jobbet, då blev jag inte betrodd!

Efter ett tag vände vinden! Jag fick gå en kurs i stresshantering och Försäkringskassan förstod tillslut att jag behövde slussas tillbaka långsamt till arbetet. Idag läser jag Konstvetenskap på Universitetet, vilket för mig är ett stort steg! Jag visste inte innan jag började hur mycket av min hjärna som fortfarande är på "semester", men hittills har det gått bättre än förväntan! Vad jag ska ha min utbildning till vet jag inte ännu. Måste man veta det? Kan man inte bara få göra något för sig själv som man mår bra av?!

Det jag skriver nu kommer nog ni som inte har varit med om detta ha svårt att förstå, men någonstans är jag ändå glad över att få ha gjort den här resan. Jag har fått en andra chans! Jag har lärt känna mig själv & min kropp & vet vad jag mår bra av & inte mår bra av. Jag vet vad jag vill ha ut av mitt liv & är en bit på väg mot mina mål! Jag är mer levande & levnadsglad än jag någonsin har varit & uppskattar det lilla i livet! Med det har jag inte sagt att allt är rosenrött. Jag har fortfarande tunga dagar med ångest, men skillnaden nu mot då är att jag vet att det går över. Att det inte är så farligt & att jag vet hur jag ska hantera det. Det som har varit svårast att lära sig, & som jag fortfarande brottas med, är att man faktiskt gör något när man ligger på soffan & har det gott!

Jag hade dock aldrig klarat detta själv, utan kommar alltid vara evigt tacksam för all hjälp & stöd som jag fått & fortfarande får av nära & kära! Ingen nämnd & ingen glömd! Ni har alla en stor plats i mitt hjärta! ♥

Ett gott ord på vägen, det finns inga supermänniskor, ät, sov, vila, var ute i naturen, be om hjälp, motionera & lyssna på din kloka kropp!

Jag har valt att delge en liten del av det som jag har varit med om för att jag vet att det tyvärr finns så många fler som kommer & som just nu går igenom samma sak. Jag gör det för att öka förståelsen för detta då många fortfarande ha svårt att förstå att allt inte sitter utanpå!

Ha en bra dag & var rädda om er själva & varandra! ♥

Själv ska jag njuta av att kunna cykla utan stödhjul igen!

Kram Karolina

Copyright © Karolina Germundsson

Välkommen 2013!

Snart är 2012 till ända.

För min del ett riktigt bra, roligt & trevligt år! Det hade jag bestämt redan 2011 att det skulle bli! Därför har jag gjort samma sak i år & redan bestämt att 2013 kommer bli minst lika bra!

Var rädda om varandra & ta vara på tiden tillsammans! ♥

Gott Nytt År!

Kramar Karolina

Copyright © Karolina Germundsson

Pappa-uppropet

Med tanke på att det idag är fars dag, vill jag dela med mig en mycket god väns berättelse.

Läs & begrunda!

Vill du dela med dig av dina egna erfarenheter ber jag dig gå in på Pappa-uppropets sida på Facebook!

Finns det något värre än när barn far illa?

Finns det något värre än när barn far illa?

Finns det något mer behjärtansvärt än att hjälpa

till att förhindra att det sker?

Finns det något mer komplext än barn som far illa för att godhjärtade människor tror att de gör något för att förhindra det?

Sedan jag blivit tillsammans med min sambo har han fått träffa sin

älskade son allt mindre. Jag har sett allt liv i honom sakta brytas ner. När vi träffades hade ett år passerat sedan han tillslut, efter mycket kämpande för sonens skull, lämnat sin tidigare relation med sonens mor. På de mail och sms som hon sänt honom förstår jag att det var mycket uppslitande för henne och att hon fortfarande hyser starka känslor för honom. Hon valde efter uppbrottet att utan min sambos vetskap flytta tillbaka till sin gamla hemstad 30 mil

bort. Har man barn tillsammans måste föräldrarna vara överens om den ena föräldern vill flytta (Föräldrabanken 6:13). Men i praktiken

innebär det att om föräldern som motsäger sig flytten inte är barnets boendeförälder kommer detta ses som att hen obstruerar barnets möjligheter att börja på dagis etc i den nya staden.

Det medför en stor nackdel för den föräldern i en vårdnads eller

umgängestvist. Med krossat hjärta gav därför min sambo sitt medgivande. Min sambo blir senare anklagad för att ha misshandlat sonen. Något som naturligtvis tar honom mycket hårt då han aldrig skulle kröka ett hårstrå på pojken. Han som dessutom gjort en enorm uppoffring för att tillgodose sitt ex vilja att flytta och blir

tackad med en polisanmälan. Polisen vill inte gå vidare med fallet

eftersom det inte finns några som helst bevis men socialtjänsten kopplas in för att göra en utredning.

Den lilla pojken på två och ett halvt år får därefter bara träffa sin pappa i ett övervakat rum på socialen. Min sambo går med på detta för att överhuvudtaget få träffa sin son. När tingsrätten senare kommer in i bilden beslutar de att föräldrar ska få hjälp med överlämning och att sonen ska få träffa sin pappa fyra timmar varannan helg utan övervakning. Dessvärre har inte pojkens hemkommun den typen av tjänst och det tar tid innan det nya umgänget kommer igång. Det blir ett glapp mellan umgänget på socialen och det nya umgänget som tingsrätten ordinerat. Min sambo försöker därför ordna ytterligare några umgängen på socialen men får svaret av sonens mor, via ett mail som jag läst, att detta inte är nödvändigt då det nya umgänget ska komma igång snart. Detta trots att ingen information finns om när det nya umgänget ska starta. När min sambo till slut får till stånd ett

umgänge på socialen har 73 dagar passerat sedan far och son senast sågs. Behöver jag berätta hur smärtsamma och långa 73 dagar är för någon som saknar sitt barn varje vaken minut. Extra jobbigt blev det att julen inföll under perioden. Vi fick i efterhand veta via gemensamma bekanta att sonen och hans mor spenderat julhelgen i vår stad utan att ens så mycket som ringa på julafton.

När socialtjänstens utredning är klar slår den fast att min sambo är en adekvat förälder, att sonen knutit an väl till honom och att de har ett jättefint umgänge. De slår också fast de tecken mamman tolkat som att sonen skulle kunna vara psykiskt misshandlad är projektioner av hennes oro, övertolkningar och den stress som uppstår när föräldrar trots sin infekterade konflikt behöver ha kontakt med varandra. Mamman har också lämnat in inspelningar som hon anser vara klockrena bevis för att sonen utsatts för psykisk

misshandel men allt utredaren kan utröna av dessa inspelningar är att far och son har ett fint umgänge. Däremot väcks deras oro för mammans sätt att tolka pojkens signaler och erbjuder henne en regelbunden kontakt för att prata av sig om situationer som gör henne orolig. Mamman väljer istället att säga upp kontakten med socialen.

Den nya umgängesformen är aningen friare. En förskola som på helgerna använd för maximalt 7 föräldrar (hittills har de inte varit så många) och 2-3 personal i form av umgängesstödjare har översyn på umgänget. Under sommaren får min sambo hämta sonen på dagis och vara ensam med honom under några timmar per dag i totalt 4 dagar. Jag får då möjlighet att vara med under ett sådant tillfälle. Det var underbart! Allt det jag bara sett på videoklipp och foton var ännu finare i verkligheten. Vi lekte alla tre och hade en toppendag. Min sambo har en otroligt fin relation med sin son trots allt vad relationen fått utstå med bevakning och ofrivillig separation. Mamman har tyvärr inte samma uppfattning och har därefter gjort inskränkningar i det redan hårt kontrollerade umgänget. Hon kräver att vara närvarande under umgänget. Hon hävdar att sonen är orolig och aggressiv efter varje tillfälle han har träffat sin far. Detta menar hon tyder på att fader misshandlar sonen.

Eftersom metoden att gå med på mammans krav och successivt försöka visa henne vilket fin relation far och son har bara lett till bakslag tyckte min sambos advokat att det var dags att ta i med hårdhandskarna. Advokaten yrkar på egen vårdnad för min sambo, alternativt ett avtal där sonen får träffa sin pappa i vårt hem varannan helg. Inför den senaste tingsrättsförhandlingen hade hon låtit vänner släktingar och grannar skicka in sina iakttagelser av sonen. Där styrker de att de sett honom bli stressad efter att ha träffat sin pappa. Ibland har den här stressen infallit dagar efter umgänget men sägs ändå bero på det. Att stressen skulle kunna bero på att sonen tvingas träffa sin far på institutioner med okända människor som övervakar deras möten eller att han ständigt slits ifrån sin far verkar inte vara något dessa vittnen har övervägt. Flera förfasar sig över att pappan vill slita sonen från sin stad där han är trygg för att bo med honom istället. De har inte förstått att man i en kamp som denna måste sikta mot stjärnorna för att nå första grenvarvet på träden. De har inte heller fått ta del av yrkande då de inte känner till att alternativet är ett avtal där far och son träffas varannan helg. De få av dessa som har träffat min sambo har upplevt honom som mycket trevligt och rar. Men efter att de hört mammans berättelse har de ändrar uppfattning om honom. En kvinna förundrar sig över hur han har kunnat dölja sina mörka sidor så väl då hon träffat honom. Hon väljer alltså att frångå det hon upplevt och tycker är logiskt för att istället tro på moderns version då hon känner henne bättre. Det är inte konstigt, så fungerar nog de flesta av oss.

Hur värjer man sig mot någon som tror sig ha sett saker med egna ögon?

Hur värjer man sig mot en mor som säger sig vilja skydda sitt barn? Hur får man en ny chans hos en person som tror att man har en dold aggressiv personlighet?

Är du trevlig blir du uppfattad som lismande , är du neutral blir du

tagen för ovänlig. Visar du att du är ledsen är du psykiskt instabil och arg kan du definitivt inte bli om du har blivit anklagad för misshandel. Att mitt i kampen för att få umgås med sin egen son bli förnedrad och på förhand dömd av människor du aldrig, eller vid få tillfällen, har träffat är en välslipad kniv i ryggen. Men det värsta är

så klart att barnet som kommer i kläm. Barnet som är ständigt påpassat och analyseras av hela sin omgivning och som inte får träffa sin pappa i en avslappnad naturlig miljö.

Finns det något värre än när barn far illa?

Tänder ett ljus

Tänder ett ljus för alla de som inte är med oss längre. Minns & saknar dem.

♥

Kram Karolina

Copyright © Karolina Germundsson

Nervös...

Lite larvigt, jag vet! Men det känns verkligen som när man började första klass! Vad ska man ha på sig? Tänk om man inte får några kompisar? Tänk om det bara är "muppar" i min klass?! Det svåraste av allt...vad ska jag ha för väska?

En stor som det går ner mycket i?

En liten & behändig?

Den här blir nog lite för mycket "party"?

Påsmodell?

Den här blir nog för platt?

Ps. Den här är tillsalu! Ds.

I morgon börjar jag på Linköpings universitet & ska läsa 30 poäng Konstvetenskap! Jag är jättetaggad men ändå nervös över hur det kommer att gå! Men ibland måste man våga hoppa!

Ha en skön måndagskväll!

Kram Karolina

Copyright © Karolina Germundsson

Champagne, jordgubbar & tårta!

Den 1:a maj fyllde min underbara mamma 60 år & det firade vi med Champagne & tårta!

En glad 60-åring! ♥

Bubbel i glasen!

Världens bästa föräldrar! ♥

Champagne & jordgubbar är man värd när man fyller 60!

Mamma & jag njuter i vårsolen!

Det är roligt att öppna paket!

Några av gästerna.

Gott med glass!

En bukett blommor till födelsedagsbarnet!

Gästerna blev mätta & belåtna & födelsedagsbarnet var nöjd med sin dag!

Ha en trevlig torsdag!

Kram Karolina

Copyright © Karolina Germundsson

Kungligt, karneval & knoppar!

Helgen spenderades i den Kungliga huvudstaden!

Nätterna spenderades på Scandic Grand Central! Kan varmt rekommenderas!

Det första som mötte oss var en bild på Bea Szenfeld. Hur kunde bokningssystemet veta att mode är ett av mina favoritintressen?!

Förutom bilden var det tavlor med låttexter på. Snyggt & enkelt.

Efter lite fika med goda vänner bar det iväg till Gamla Stan.

Massor av fina hus, mysiga små gränder & små gulliga torg!

Vårt mål var Galleri Riddaren & Per Lidvalls utställning "Veneziana a photographic tribute". Utställningen pågår bara till den 27/4, så skynda dig dit & titta! Kika även in på Aspectus Forma så får du se mer av Pers underbara bilder!

Slott & koja.

På vägen in till stan gick vi genom ett grönskande Kungsträdgården!

Vår!!!

Trötta & belåtna efter en mycket trevlig helg i den stora staden tog vi tåget hem till Linkan igen! Fast får jag bestämma så dröjer det inte länge tills jag är på besök igen!

Ha en bra dag!

Kram Karolina

Copyright © Karolina Germundsson