onsdag 11 maj 2011

Jag trodde jag var superwomen...




...men oj vad fel jag hade...!


Jag brukar inte vara så personlig här på bloggen, men nu väljer jag att vara det. Anledningen till det är inte att någon ska tycka synd om mig eller att jag tror att jag är bättre än någon annan. Utan anledningen är att många säkert undrar varför det inte kommer några nya inlägg här och att människor i min omgivning lättare ska förstå varför jag är som jag är just nu. Sedan vet jag att det finns många som är i samma situation som jag just nu och då kan det vara skönt att veta att man inte är ensam.




Lördagen den 9 april vaknade jag upp som vanligt och gick upp och åt frukost. När jag sedan skulle gå ut på toaletten och göra mig i ordning för dagens händelser så kom tårarna...


Jag ringde då mina föräldrar och de undrade vad som hänt. Mitt svar blev då: "Det är inget som har hänt, jag orkar bara inte mer! Jag vill bara vara och vara ifred!"


Jag tog första bästa buss ner till mina föräldrar och hela vägen ner sprängde tårarna bakom ögonlocken. Vi åkte ut till vår sommarstuga och där tillbringade jag hela helgen i en solstol. Jag försökte sova men det gick inte. Hjärnan gick på högvarv och kunde inte slappna av. Samtidigt var jag helt orkeslös.


När vi pratade om att jag skulle åka upp till Linköping och jobba på måndagen kom paniken och ännu mera tårar. Jag ringde då min chef och sa att jag hade feber...


För vad skulle jag säga?




På måndagen ringde jag en KBT-terapeft och sedan gick jag till Vårdcentralen. Där fick jag träffa en ganska ung kvinnlig läkare som jag kände direkt att hon inte riktigt förstod mig. Jag fick sjukskriva mig själv första veckan och sedan skulle jag kontakta henne igen för att se hur vi skulle göra i framtiden. På fredagen ringde jag Vårdcentralen igen och fick då prata med en distriktsköterska som sa att det var inte säkert att läkaren skulle sjukskriva mig när jag kom till henne måndagen därpå. Vi lade på och då kom paniken...


Skulle jag gå i 2 dagar och våndas över att jag kanske inte skulle få vara hemma en vecka till?


Jag som aldrig hade varit sjukskriven i hela mitt liv utan jobbat med feber, bihålsinflamation och fasen och hans moster bad nu om ynka 7 dagar till att varva ner på!


Jag ringde upp Vårdcentralen och bad om att få träffa en annan läkare! Vilken tur att jag gjorde det, för hon förstod precis vad jag hade drabbats av!




Efter ytterligare en vecka hemma började jag jobba för fullt igen. Det höll i en vecka...


Jag grät på jobbet när de bad mig byta några tider på schemat. Jag grät för att jag fick vika om jackorna som jag precis vikt ihop. Jag glömde saker. Jag kunde diskutera storlek med en kund och när jag vände mig om för att plocka fram den storleken så hade jag glömt vilken det var. Min hjärna tänkte en sak men min mun sa en annan.


Men det som skrämde mig mest var att jag inte kände igen en kund som jag hade hjälpt dagen innan. Jag stod som ett frågetecken när han kom in. Jag som har världens bästa bildminne!


Laga mat var inte att tänka på! Handla var hur lätt som helst, men när jag öppnade kylskåpet för att plocka fram något att laga så visste jag inte vad jag skulle göra med det!




Jag bestämde mig för att vara hemma igen och var hos min läkare igår. Hon har sjukskrivit mig i ett par veckor till och säger att jag har en stressrelaterad utmattning.


Just nu går mitt liv ut på att äta, sova, vara ute i friska luften och vila. Jag behöver ibland bara äta för att bli helt slut så att jag måste vila. Att bara ringa ett samtal kan vara väldigt påfrestande..


Så ni som undrar varför jag inte ringer (ännu mindre nu än tidigare) får inte ta det personligt. Jag svarar oftast när någon ringer och frågar ni hur jag mår så får ni ett ärligt svar. En del undrar nog också varför jag kan träffa vissa men inte verkar vilja träffa andra. Detta är heller inget personligt utan handlar mycket om en slump och att vissa som jag träffar har varit med om samma sak. För mig är det väldigt skönt och jag kan få svar på varför jag tänker och känner som jag gör. Min familj och mina vänner är viktiga för mig och ni är ett oerhört stöd för mig! Det betyder mycket!




På grund av detta kommer det troligtvis bli lite lugnt med inläggen här ett tag till...


Jag behöver ett litet break och tid att återhämta mig. Om det nu finns något bra i det här så är det att jag har börjat göra saker som är viktiga för mig men som jag inte tog mig tid till förrut. Jag har börjat löpträna, måla och läsa lite smått igen!




Ha det nu så gott i vårsolen och var rädda om er och varandra!


Kram Karolina


Copyright © Karolina Germundsson


2 kommentarer:

  1. Det är du men ibland går luften ur och då är det bäst att stanna upp. Du är modig som vågar vara rädd om dig själv! Tänker på dig! Kram C

    SvaraRadera
  2. Tack vännen!
    Bamsekramar till dig!

    SvaraRadera