onsdag 14 maj 2014

Födelsedagen som aldrig blev av

Runt datumet idag var det planerat att våra tvillingar skulle ha fötts, men det blev inte så...

När jag slutade att äta mina p-piller så trodde vi att det skulle dröja länge innan vi blev gravida. Man hade hört och läst att det nästan alltid tog minst 1 år innan det hände något. Men så var det inte för oss. Vi blev gravida på en gång, och vi blev nog lite chockade båda två tror jag. Jag hade precis börjat på en ny utbildning och tänkte att det här var kanske inte så bra. Efter ett tag började man vänja sig vid tanken och tänkte att det här med skolan ordnar sig nog på något sätt. Jag tyckte att min mage blev "stor" väldigt snabbt, och vi brukade skämta om att det kanske var tvillingar. Till en början började mina bröst och min mage att växa, och humöret var inte alltid på topp. Illamåendet uteblev, vilket till en början oroade mig, men tydligen mådde inte min mamma illa när hon väntade mig så då tänkte jag att jag kanske också tillhörde en av de lyckliga som slapp det. Samtidigt ville jag må illa, för att verkligen få bekräftat att jag var gravid. Det där lilla pluset räckte inte riktigt för att övertyga mig.

Så kom då dagen då vi skulle på det första ultraljudet. Dagen innan hade några av tjejerna i min klass pratat om fördröjt missfall, något som jag aldrig hade hört talas om innan. Direkt började jag bli orolig. Väl på plats fick jag lägga mig på britsen och barnmorskan började själva ultraljudet.På en skärm fick vi under tiden bevittna det som fanns i min livmoder. Jag kände ganska omgående att något inte var som det skulle och mycket riktigt så var det så. Barnmorskan berättade att det fanns två embryon där inne och att de hade dött i cirka vecka 7 (när vi gjorde ultraljudet så skulle fostren ha varit i vecka 13). Jag frågade barnmorskan vad som skulle hända nu, om jag skulle bli skrapad. Hon svarade att det kunde hon inte svara på, utan vi fick med en lapp hem med olika alternativ som vi skulle ta ställning till och en tid på kvinnokliniken bokades in ett par dagar senare. Nu efteråt kan jag känna att vad var det vi skulle ta ställning till när vi inte ens visste vad det innebar och hon inte ville svara på våra frågor? När vi undrade varför det hade blivit så här, som jag tror är en fråga som alla ställer sig i den här situatione, så säger hon att vi kanske skulle ha väntat lite med att försöka bli gravida eftersom jag precis slutat med mina p-piller. Tyvärr var jag alldeles för chockad och ledsen för att ge svar på tal på det dumma svaret. Jag grät resten av dagen och var förvånade över hur man kunde sakna något så mycket som man aldrig hade träffat. Jag kände även ett obehag över vetskapen om att gå omkring med något dött i magen.

Några dagar senare fick vi åka upp till kvinnokliniken där de åter igen gjorde ett nytt ultraljud för att konstatera att fostren verkligen var döda. Sedan började en mardrömsmånad.
På kvinnokliniken tyckte de att det var bäst för min kropp att ta abortmedicin för att få ut de döda fostren. Jag fick med mig dessa piller hem, plus ett gäng värktabletter. Väl hemma var det bara att stoppa upp dessa piller i olika omgångar och invänta resultatet. En period den kvällen satt jag i 3 timmar på toaletten, för det var ingen idé att resa sig. Varje gång jag tog tabletterna fick jag en rejäl febertop. Dagen efter var jag hemma från skolan, eftersom jag var helt slut både fysiskt och psykiskt.

Efter ett par dagar fick vi åka upp till kvinnokliniken igen för att se hur det hade gått. De tyckte att det fortfarande fanns för mycket kvar och att jag skulle ta en ny omgång tabletter. I sådana här situationer har jag tyvärr en tendens att bli den duktiga flickan och tog emot tabletterna utan protest och åkte hem och gjorde om samma procedur igen. Vid nästa återbesök fanns det fortfarande för mycket rester kvar av fostren, så då beslutades det att jag skulle få en tid för skrapning. Då gick musten ur mig och jag började gråta och bad om att jag åtminstone skulle få allt det här klart till jul. Som tur var så fick jag en tid några dagar senare.

Anledningen till att jag delar med mig av delar av min upplevelse är att väldigt många drabbas av missfall och fördröjda missfall, men det pratas aldrig om det. När jag berättar om vad vi har varit med om så är det alltid någon som har varit med om det eller känner någon som varit med om det.
Varför har man inte hört om dem tidigare?
Är det en skam att förlora ett barn?
Som svar på min sista fråga är mitt svar nej. Man kan aldrig råda över att det blir som det blir. Det är kroppens sätt att styra över livet och det som inte hade blivit bra. Tyvärr tror jag att många ser det som ett misslyckande och en skam, och därför inte pratar om det. Det är det jag vill ändra på och det är därför jag skriver det här inlägget. Och kanske får det här inlägget någon att känna sig mindre ensam i sin sorg. För sörjer det gör man och det ska man göra. Iallafall ett tag.

Var rädda om er och om varandra!
Kram Karolina

Copyright Karolina Germundsson

2 kommentarer: